Tonsättaren Ture Rangström blev knappt 63 år gammal (1884–1947). Han dog av en tumör i matstrupen.
Hans musik- och tonsättarliv blev ganska omväxlande, för att inte säga rörigt. Det började i unga år med studier i kontrapunkt i Stockholm, fortsatte med kompositionsstudier i Berlin och München. Framför allt studierna för den wagnerske sångteoretikern Julius Hey fick Rangström att upptäcka Franz Schubert (”den ende klassiker jag riktigt älskar”).
Stormig dirigenttid
Wilhelm Stenhammar lockade 1922 Ture Rangström till Göteborg och jobbet som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening. Han antog uppdraget med stor tvekan. De knappt tre åren som dirigent för orkestern blev stormiga och omdebatterade, där bl a bristen på teknisk precision i orkesterarbetet ledde till svåra slitningar i förhållande till både orkestern och recensenterna. Rangström fick avgå och pressdebatten kring avskedet var mycket livlig.
Därefter separerade Rangström från sin första fru, Lisa Hollender, och gifte sig med en tonsättarkollegas hustru. Det var Mary Omon Richter, som var gift med tonsättaren Knut Håkanson.
Knackig ekonomi
För att klara ekonomin tog Ture Rangström en tjänst som presskommissarie vid Kungl teatern (Operan). Inte det mest kreativa för en tonsättare. Han höll ut i knappt fem år, men sade sedan upp sig efter att hamnat i motsättningar gentemot operachefen John Forsell. Istället fick Rangström försörja sig som recensent i Nya Dagligt Allehanda…
Men han fick allt fler beställningar av musik för scen och teater och hans musik spelades ofta i radion. Och han var synnerligen produktiv i komponerandet av romanser, som Rangström själv såg som ”känslans kontrapunkt”.
Här är lyxförpackningen
Under sitt tonsättarliv hann Ture Rangström komponera mer än 250 sånger. Han kallade sig själv gärna sångdiktare. Nu har Gehrmans Musikförlag just utkommit med en romanssamling som innehåller 49 av Rangströms romanser – Ture Rangström – Collected Songs; både sångcykler och separata romanser i den mest omfattande samlingen hittills.
För ett omfattande källkritiskt arbete svarar redaktören Anders Annerholm.
Boken presenterades vid ett evenemang på Kungl Musikaliska Akademien den 3 september.
