Lite yrvaket, kanske: Malmö Live Konserthus konstaterar att deras Tjajkovskijfestival 2023 (16–25 mars) framförs i skuggorna av ett ryskt angreppskrig mot grannlandet Ukraina, 130 mil österut. Och man ställer sig själv frågan: Kan vi spela rysk musik?
För att sätta sin festival med enbart musik av Pjotr Tjajkovskij, nationalisten som verkade i S:t Petersburg under andra halvan av 1800-talet, i något slags kontext, anordnas också en timmes samtal den 20 mars om vem som äger musiken: makten/regimen som kan missbruka den, eller publiken som uppskattar musiken.
Hot mot ukrainsk identitet
I detta samtal deltar Johanna Melén, journalist vid Sveriges Radio och tidigare Rysslandskorrespondent, Katrine Ganer Skaug, konserthuschef vid Helsingborgs Konserthus samt Bo Petersson, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet med inriktning rysk och post-sovjetisk politik. Moderator är Lars Mogensen, Sveriges Radio.
Det handlar ju inte bara om vilka kompositörer som framförs utan även om hur tonsättarnas verk använts historiskt och än idag används som propagandaverktyg. Som bekant, har den nuvarande ryska regimen bestämt sig för att utrota allt som är ukrainskt. Hit hör allt som har ukrainsk identitet; historia såväl som kultur.
Lag om ’av-russifiering’
På så sätt kan även konstmusiken bli ett vapen. Så hur stoppar man musikens missiler?
Flera ukrainska kulturinstitutioner vädjar om bojkott av rysk musik, inte minst den av Tjajkovskij.
Ett annat sätt att hantera frågan är att som ukrainska regeringen nu gjort – att stifta en lag som innebär att musik som skapats av ryska kompositörer och artister inte får spelas på radio eller tv eller i kollektivtrafiken. Endast artister som har fördömt den ryska invasionen av Ukraina är undantagna från lagen. Motiveringen bakom beslutet är att rysk musik kan ”påverka separatistiska stämningar i befolkningen”. Lagen gäller personer som fått ryskt medborgarskap efter Sovjetunionens fall 1991.
Bästa musikstödet
Det allra tydligaste och starkaste sättet att visa Ukraina och dess medborgare stöd och solidaritet, vore att mycket, mycket mer uppmärksamma det ukrainska. Sveriges kulturinstitutioner skulle kunna läsa på och lära sig mer om vad som skapats och skapas i Ukraina. Förstå förutsättningarna för landets kultur genom åren. Att helt enkelt vara ärligt nyfiken.
Och då bli varse att Ukraina genom århundraden, även på musikens område, rymmer verk väl värda att framföras.
Då skulle vi få lära oss och få upptäcka musik av tonsättare som:
Sergej Bortkiewicz (1888–1952), Vasyl Barvinsky (1888–1963), Arkady Filippenko (1912–1963), Mykola Kolessa (1903–2006), Viktor Rosenko (1896–1938), Borys Ljatosjynskyj (1895–1968), Mykola Lysenko (1842–1912), Yulia Mejtus (1903–1997), Levko Revutskyi (1889–1977), Valentin Silvestrov (1937), Myroslav Skoryk (1938–2020), Kyrylo Stetsenko (1882–1922).
Eller för att nämna några kvinnliga:
Anna Maria Klechniowska (1888–1973), Stefania Turkewich-Lukianovych (1898–1977), Jadwiga Szajna-Lewandowska (1912–1994), Krystyna Moszumańska-Nazar (1924–2009), Hanna Havrylets (1958–2022), Viktoria Polevá (1962).
Bilden överst: fr v Alexander Borodin, Pjotr Tjajkovskij, Nikolaj Rimskij-Korsakov, Sergej Rachmaninov, Igor Stravinsky och Sergej Prokofjev.
