Det må vara en förenklad frågeställning. Men i ljuset av att de svenska musikhögskolorna – med våra gemensamma skattemedel – satsar på gedigen och kompetent utbildning av nya orkesterdirigenter, är det förvånande att de svenska sällan/aldrig får chansen på pulten framför landets orkestrar.
Som nu i Stockholms konserthus den 11 augusti.
Kungliga Filharmonikerna gör en konsert med Felix Mendelssohn-Bartholdys Violinkonsert e-moll med 2022 års Solistpris-vinnare Alva Holm som solist. I konserten framförs även Ambarvalia av Ruth Gipps och Aleksandr Borodins Symfoni nr 2.
Dirigenten hämtas från Katowice i Polen, Joanna Natalia Ślusarczyk (född 1986). Hon ingår i malmöbaserade agenturen Atlas Sweden. Där finns även en ung svensk dirigent, Sofia Winiarski.
För höga dirigentpultar?
iMusiken har tidigare (2018) skrivit om de många utländska, kvinnliga dirigenter som gärna anlitas av de svenska orkestrarna – här ›
Ingenting har egentligen förändrats sedan dess. De svenska dirigenterna efterfrågas inte, får aldrig chansen. De räknas inte, utom möjligen till någon familje- eller skolkonsert.
Är det för sådana uppgifter vi har våra högskoleutbildningar? Är orkestrarnas dirigentpultar så höga att ingen svenskutbildad göre sig besvär? Och hur ska en dirigent få rutin och orkestererfarenhet om hen aldrig får dirigera?
Svårt att nå svenska dirigenter
Det kanske är symptomatiskt att nätverket för de svenska kvinnliga dirigenterna, KUPP (Kvinnor upp på pulten!), synes lida av näringsbrist och har en ofullständig webbplats som inte har uppdaterats det senaste året – kuppdirigenter.se ›
Svenska Dirigentföreningen (som listar ca 140 dirigenter) gör heller inte mycket väsen av sig. Webbplatsen dirigentforeningen.se har stått stilla sedan i december 2020; en julhälsning från ordföranden är vad som bjuds av aktualiteter.
Luftrummet kring landets dirigenter är väldigt begränsat.
