Sexismen inom den klassiska musiken

Att sexismen finns i den klassiska musikvärlden är numer både sorgligt bekant och ganska väldokumenterat. Hur många (manliga) dirigenter, konstnärliga ledare, sångare, operaregissörer, konserthus- och festivalchefer har inte fått avsluta sina karriärer på grund av deras sexistiska beteende?!

Sexismen tar sig även uttryck i form av förminskande eller negligerande av kvinnliga musiker, sångare och kompositörer.

Men dessutom har vi det här andra; marknadsföringen av kvinnliga musiker inom konstmusikbranschen.

Världsviolinist snett bakifrån

Som ytterst skickliga violinisten Anne-Sophie Mutter. Det är svårt att tänka sig att hon själv förespråkat den bild (överst) som nu pryder septembernumret av brittiska musiktidningen Gramophone. Anledning: hon har spelat in filmmusik av John Williams.

Troligt är, att det är marknadsföringsfolket på tyska skivbolaget Deutsche Grammophon och musiktidningens redaktörer som tycker det är alldeles underbart att tydligt få visa fru Mutters rygg ned mot svanken.

Andra gånger kan det vara svårare att avgöra om det är artistens eget val och personliga stil, eller om det ingår i marknadsföringsstrategin och varumärkesbyggandet. Uppenbart är, att det är de unga kvinnliga artisterna som råkar ut för tydligt sexistisk marknadsföring.

Bra utseende en fördel

Det är ingen hemlighet att ett bra utseende är ett starkt kort när musiker ska lanseras. Musikens marknadsförare gnuggar händerna och för en ung, lovande musiker är det lockande att hänga på.

Man får en känsla av att klassisk musik/konstmusik blir häftigare om artisten också anammar de trender och ideal som finns inom exempelvis populärmusiken.

Den finländska violinisten Linda Lampenius (Linda Brava, som hon kallar sig internationellt) var tidig banbrytare för det här tänket. Sängkammarblick, fräcka, åtsmitande kläder, generöst med bara kroppsdelar.

En nutida exponent på temat visa-så-mycket-du-kan är den ofta anlitade kinesiska pianisten Yuja Wang. Hon är ung (f. 1987), begåvad och synnerligen ymnigt förekommande på bild. De konserthus som engagerar henne använder gärna de udda, lite fräckare, bilderna på en musiker som vill sticka ut i informationsflödet.

Jodå, det finns manliga exempel på kombon klassisk musik – kroppskult, även om de är mer sällsynta. Smakfullt, eller ej, men violinisten Matthew Olshefski från Seattle har gjort ett nummer av sin nakna överkropp och lanserar sig som The Shirtless Violinst.



LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.