Konstmusikens globalisering kan verkligen ifrågasättas utifrån de klimatmål som numer alla världens länder är tvingade att uppnå.
Tänk er att en orkester i Auckland, Nya Zeeland, behöver några minuters sånginsats i fjärde och femte satsen i Gustav Mahlers Symfoni nr 2 (Uppståndelsesymfonin).
Frågan kommer till en svensk sångare, som inte tvekar att ta uppdraget och ge sig ut på den långa resan från Stockholm med flera mellanlandningar för att nå fram i tid. Det blir ju trots allt sångjobb vid två konserter på andra sidan klotet, en i Auckland och en i huvudstaden Wellington.
Sångarinsats med utsläpp av 2 ton
En kvarts timmes sång – inklusive de passande textraderna Der Mensch liegt in größter Not,
Der Mensch liegt in größter Pein – förorsakar koldioxidutsläpp på mer än 2 ton.
Då är man mer vilse i den här världen än vad Gustav Mahler någonsin kunde tänka sig.
Det var New Zealand Symphony Orchestra, två solister (en från Sverige, en från USA) och 120 körsångare från de båda nyzeeländska städerna som framförde Uppståndelsesymfonin under ledning av Edo de Waart. I Wellington den 22 november, i Auckland den 23 november.
