Om vokalernas betydelse för den svenska körklangen – Här kommer kritik

I november 2019 publicerade iMusiken i ett inlägg om en doktorsavhandling vid Sibeliusakademien av dirigenten David Lundblad.

Opponenter då var docent, DMus Ulla-Britta Broman-Kananen, Sibelius Academy och professor, PhD Karin Johansson, Musikhögskolan i Malmö.

Den handlade om att vokalerna gjorde den svenska körklangen. Inte så mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, men två ledande musikvetare och röstkunniga kommer nu med genmäle – och tydlig kritik.

Det är körhistorikern Gunnel Fagius och professor emeritus i musikakustik Johan Sundberg som iMusiken här ger plats för med deras synpunkter på Lundblads slutsatser i doktorsavhandlingen.

Sammanfattning av kritiken

2019 publicerades vid Sibeliusakademien en doktorsavhandling om svensk körklang skriven av David Lundblad. Avhandlingen tecknar bakgrunden till svensk körtradition från 1700-talet och fram till idag, där såväl repertoar, klangideal och körpedagogik blir föremål för författarens undersökning av svensk körklang.

Avhandlingen kommer fram till att det är det svenska språkets vokaler som förklarar den speciella svenska körklangen. Till stöd för detta redovisar han ljudegenskaper som kännetecknar svenskans vokaler och jämför dem med finskans. Medan de egenskaper han citerar för finskan är korrekta, är flera av dem han tillskriver svenskans alldeles fel. Därmed blir också hans förklaring till den speciella svenska körklangen inte korrekt. Avhandlingsarbetet kompletterades med ett konstnärligt prov bestående av fem konserter.

Programinnehållet presenteras men tillgång till klingande exempel saknas. Detta försvårar ytterligare förståelsen av hans förklaring av vad som är utmärkande för just svensk körklang. 

För en tid sedan publicerade den internationellt välrenommerade Sibelius Academy/University of the Art, Helsinki, en musikdoktorsavhandling, SVENSK KÖRKLANG. Historiska, fonetiska och pedagogiska aspekter, författad av den svenske körledaren David Lundblad. Hans ambition var att förklara vad det är som ligger bakom fenomenet den svenska körklangen. 

Avhandlingen tecknar bakgrunden till svensk körtradition från 1700-talet till idag, där såväl repertoar, klangideal och körpedagogik blir föremål för författarens undersökning av svensk körklang. De historiska avsnitten har fokus på körsången som folkrörelse sedan 1800-talet och framåt liksom de musikpedagogiska normer som kan ha styrt sättet att sjunga. Författaren gör en genomgång av såväl musikaliska händelser, kompositioner, kompositörer och musiker som sociala faktorer och händelser, allt ifrån Johan Helmich Romans 1700-tal fram till körtonsättare verksamma på 1900-talet. 

I beskrivningen av det starka intresset för körsång under 1900-talet gör författaren en ingående redogörelse för Sveriges Körförbunds historia med dess målsättningsbeskrivningar och kursmodeller för att förbättra såväl körsångarnas som körledarnas kompetens redan från starten 1925. För den framväxande körrörelsen nämns körtonsättarnas betydelse med exempel som August Söderman, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén. I en avslutande del tas även upp sångideal och tidig sångpedagogik från och med 1900-talets början. 

Syftet med avhandlingen är att visa på sambandet mellan såväl språket och klangen som repertoaren och klangen. Lundblad utgår från följande frågeställningar: Hur har historien påverkat sjungandet? – Hur har svenska språket påverkat sjungandet? – Hur har sociala faktorer påverkat sjungandet? – Hur har tonsättarna påverkat klangen med sitt skapande? I en central del av avhandlingen prövar författaren att få svar på sina frågor genom att närma sig röstforskning och språkvetenskaplig forskning. 

Avhandlingsarbetet kompletteras med ett konstnärligt prov. En kör från Sverige och en från Finland under David Lundblads ledning genomför fem konserter. Här söker Lundblad olika sidor av det svenska språkets inflytande på körsång. Konserterna omfattar tonsättningar från 1700-tal till tonsättningar av tonsättare födda på 1900-talet därmed innehållande körsatser med många olika musikaliska och klangliga strukturer. Programinnehållet presenteras som bilagor i avhandlingen men tillgång till klingande exempel saknas. På vilket sätt de fem konserterna tillför underlag för avhandlingens målsättning att söka svar på frågan om svensk körklang framgår inte. 

– Gunnel Fagius, körhistoriker, fil.mag i musikvetenskap 

Den slutsats som Lundblad har kommit fram till är att det är de svenska vokalerna som är förklaringen till den svenska körklangen. Följdfrågan blir då hur de skiljer sig från vokaler i andra språk. Lundblad jämför de svenska med de finska.
 I våra dagar behöver man ingen kostbar utrustning i speciella laboratorier för att skaffa sig objektiv information om ljudegenskaper. På Internet är det lätt att hitta åtskilliga bra gratisprogram för ljudanalys. Lundblad utnyttjade den möjligheten och presenterade de delvis problematiska resultaten i avhandlingen. 

Ett problem är att han blandar ihop två grundläggande begrepp som bestämmer hur vokaler klingar. Det ena begreppet är deltoner. Sådana finns i alla ljud som har en klar tonhöjd och i rösten uppstår de av att stämbanden kommer i vibration och portionerar luftströmmen från andningsapparaten i form av ett pulserande luftflöde. Då bildas en ton, som består av ett ackord av samtidigt ljudande harmoniska deltoner, en deltonsserie. Att de är harmoniska betyder att deras frekvenser bildar en multiplikationstabell, t ex 110, 220, 330, 440 550…. Hertz. Det andra begreppet rör resonanser i svalg-munhåla, eller ansatsröret. De kallas formanter och de framhäver deltoner vid vissa frekvenser. Formanterna är toppar i ansatsrörets frekvenskurva, dvs dess förmåga att transportera ljud från stämbanden till läppöppningen. De bidrar därmed starkt till tonens klangliga karaktär. Formanterna uppträder vid vissa frekvenser som bestäms av ansatsrörets form. Hur vokaler klingar bestäms alltså dels av luftflödet genom de vibrerande stämbanden, dels av ansatsrörets form, dvs av artikulationen. 

Lundblad illustrerar sin avhandling med spektrogram. I sådana representerar den horisontella axeln tid och den vertikala axeln frekvens, medan styrka speglas med en färgskala. Spektrogram visar alltså hur spektrum förändras i tiden och Lundblad använder sådana för att illustrera vokalers egenskaper. Två av bilderna (som båda saknar frekvensskala), visar deltoner som horisontella ljusa ränder mot mörk bakgrund, men Lundblad misstolkar dem och uppger att de utgör ”formantband” i stället för deltoner. 

En huvudtes i Lundblads arbete blir att svenska körsångare har svagare höga deltoner än de finska. Lundblad uppger felaktigt att formanterna 4 och 5 saknas i svensk körklang, eftersom de inte syns till på Lundblads spektrogram. Det riktiga skälet är att de är svaga, och det beror i sin tur på återhållen röststyrka, nog ett verkligt kännetecken för den svenska körklangen. 

I fonetiska delen hänvisas på många ställen till mina böcker Musikens Ljudlära och Röstlära. På en del ställen är emellertid hänvisningarna fel och texten missuppfattad. De formantfrekvenser som anges för flera svenska vokaler är fel medan de är korrekta för de finska. Exempelvis motsvarar de formantfrekvenser han anger för den långa svenska vokalen i hal dem som används i svenska korta versionen av samma vokal, som i hall, och som ligger ganska nära den finska versionen av den vokalen. Sådana fel underminerar stödet för avhandlingens slutsats att det är de svenska vokalerna som förklarar den svenska körklangen. 

Sammanfattningsvis erbjuder avhandlingen intressanta och informativa fakta om svensk körsång, men felaktigheterna i den fonetiska analysen stör det i övrigt goda helhetsintrycket. Musikkultur och musicerande förtjänar något bättre än förklaringar och slutsatser som bygger på faktafel. 

– Johan Sundberg, professor emeritus i musikakustik 

Referenser: 

Lundblad, David, SVENSK KÖRKLANG. Historiska, fonetiska och pedagogiska aspekter. EST Publication Series 49 DocMus Doctoral School Sibelius Academy, 2019 

Sundberg, Johan, Musikens ljudlära, Hur tonen alstras och uppfattas, tredje upplagan, Stockholm: Proprius förlag, 1989. 

Sundberg, Johan Röstlära. Fakta om rösten i tal och sång, Stockholm: Proprius förlag, 1986.