Det skakar bland flera brittiska topporkestrar just nu. Många stora dirigentnamn är på väg bort, och emellanåt går det snabbt.
Sir Simon Rattles avgång från London Symphony Orchestra har det spekulerats mycket omkring; han ägnade LSO bara en tredjedel av den tid han visade Birmingham Symphony Orchestra och Berliner Philharmoniker.
Nu har Rattle skaffat sig tyskt pass och flyttar till välspelande Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks i München.
Bara en vecka senare meddelar hyllade stjärnskottet Mirga Gražinytė-Tyla att hon slutar jobbet som chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra. Precis som Rattle anger hon ”personliga skäl” som orsak (och det kan ju betyda vad som helst).
Snart kommer också Vladimir Jurowski, chefsdirigent för London Philharmonic, samt Esa-Pekka Salonen för Philharmonia att lämna sina positioner.
Om mindre än två år slutar Antonio Pappano vid Royal Opera House. Men redan nu står det klart att han tar över i LSO efter Simon Rattle.
Alla dessa dirigentrörelser tillsammans behöver inte betyda kris i engelska topporkestrarna. Men det känns onekligen som en mer osäker tid för de stora symfoniorkestrarna.
På toppen av en pandemi och med förväntade turnéproblem för brittiska orkestrar (efter brexit) hopar sig frågetecknen.
Eller också är detta tillfället för den engelska orkestervärlden att orientera sig mot en mer inhemsk och nationell omställning.
Bilden överst: från vänster Sir Simon Rattle, Mirga Gražinytė-Tyla, Vladimir Jurowski, Esa-Pekka Salonen, Antonio Pappano.
