Gästkrönikör: Ulrica Loeb
“Det ni ska få höra nu är alldeles nytt. Tänk att du är ute i skogen eller på en plats du gillar… Vad är det du hör? Blunda och lyssna.”
Så enkelt bjuder konferencieren in publiken och presenterar tre helt nyskrivna stycken på en konsert med Wave Dash, Camilla Hoitenga på flöjt och Magdalena Meitzner på slagverk i Musikens Hus i Katrineholm en solvarm augustieftermiddag. Med väldigt enkla medel sänker konferencieren trösklarna för åhörarna och bjuder in oss att lyssna på musik vi aldrig hört förut.
På de svenska konstmusikscenerna är det alldeles för lite nyskriven musik som framförs. Det är gubbarna från 1800-talet och dess mitt som står för hittarna. Publiken vill se samma gamla stycke men någon ny solist eller het dirigent. Eller är det så?
I en diskussion i ett forum på nätet påstås det att okända namn, både musiker och tonsättare, inte fyller konsertlokalerna och att man måste ha kända dragplåster för att publiken ska komma. Någon påstår att det spelas mer nytt och är mer vågat på landsbygden, det är storstäderna som är fega.
Min erfarenhet är att nyskrivna stycken smygs in bland de gamla stötarna och då ofta i form av en dialog mellan det äldre stycket eller kompositören och det nyskrivna. För konserten i Katrineholm är det tre nya stycken av tre kompositörer med noll koppling till något gammalt från förrförra seklet. I Katrineholm är konsertsalen välfylld. Här verkar inte publiken behöva något dragplåster.
Hur fånga publiken?
Hur får man publiken att komma och lyssna på något man inte har en aning om vad det är? Det Scenkonst Sörmland har lyckats med är paketering och marknadsföring. Programmet för sommaren är fint sammansatt med både barnteater och konserter och framför allt marknadsförd i olika kanaler. När de sista tonerna klingar ut och konserten är över bjuds publiken upp på scenen för att prata med musikerna och titta på instrumenten.
Ett barn är oblygt och smyger snabbt fram till vibrafon och prövar några toner. Två damer står kvar på parkett men efter lite övertalande är de också upp på scenen och tittar på Meitzners partitur. Det blir en trevlig folkbildande stund på scenen med samtal kring musiken vi hört och fascination över instrumenten.
Samma konsert går några veckor senare på Dunkers i Helsingborg. Upplevelsen där är raka motsatsen till Katrineholm. Ett inledande panelsamtal mellan musiker och kompositörer känns oförberett och tafatt. I publiken sitter tretton personer. Någon marknadsföring har inte setts till och information om konserten går knappt att hitta, varken på nätet och knappt vid konsertlokalen.
Modiga landsbygden har lyckats paketera och marknadsföra denna konsert men i storstan lyckas man inte nå ut alls. Svensk konsertpublik är modigare än man tror, med rätt introduktion och marknadsföring kan publiken få utveckla sin nyfikenhet för nya tonsättare och musiker.
Vi promenerar till stadsparken i Katrineholm efter konserten och min moster säger att just genom att blunda och tänka på skogen kunde hon verkligen höra musiken och hon tyckte den var underbar. Trots att hon aldrig hört den förut och kanske aldrig igen.
— Ulrica Loeb
Bilden: Den tidigare Baptistkyrkan i Katrineholm från mitten av 1930-talet. Sedan 1995 Musikens Hus Akademien.
