Kampen om konsertpubliken har de senaste åren fått allt tydligare relief hos landets ledande symfoniorkestrar – Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Båda stationerade i Stockholm, båda finansierade med offentliga medel, båda med ett gott renommé i Sverige som utomlands. Båda med utländska chefsdirigenter; Sakari Oramo hos Kungl Filharmonikerna, Daniel Harding hos Radiosymfonikerna.
Båda med ett säsongsprogram som startar i september och avslutas i början av juni året därpå.
Men här slutar likheterna. Repertoarskillnaderna är synliga.
Fall bakåt/nedåt för Radiosymfonikerna
Sveriges Radios Symfoniorkester, som under tidigare decennier gjort sig berömd för sin spetsigare framtoning och gärna framfört nyare musik, har på senare år fallit tillbaka i senromantikens mittfåra.
Samtidigt har Radiosymfonikern den här säsongen glömt de svenska kompositörerna. Uruppföranden är sällsynta samtidigt som den samtida musiken (komponerad efter 1970) körs på sparlåga (10,3 % av orkesterns samtliga framföranden).
Många undrar, med rätta, om detta är ”hela Sveriges orkester”?; något Radiosymfonikerna gärna kallar sig.
De kvinnliga tonsättarna representeras med otroligt låga 5,26 % andel av all framförd orkestermusik.
Uppåtström för Filharmonikerna
Kungl Filharmonikerna satsar friskt på festivaler, där fokus riktas mot en enskild tonsättare. Sådant ger positiva uppåtspiraler – nyare musik spelas (19,8 % av den spelade musiken).
Och de kvinnliga tonsättarna är att räkna med: innevarande säsong är 15,4 % av orkesterns framförda musik komponerad av kvinnor; mycket nära ett svenskt rekord.