Kampen om konsertpubliken har de senaste åren fått allt tydligare relief hos landets ledande symfoniorkestrar – Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Båda stationerade i Stockholm, båda finansierade med offentliga medel, båda med ett gott renommé i Sverige som utomlands. Båda med utländska chefsdirigenter; Sakari Oramo hos Kungl Filharmonikerna, Daniel Harding hos Radiosymfonikerna.
Båda med ett säsongsprogram som startar i september och avslutas i början av juni året därpå.
Men här slutar likheterna. Repertoarskillnaderna är synliga.
Fall bakåt/nedåt för Radiosymfonikerna
När det kommer till vilken musik som framförs på hemmascenerna, Stockholms Konserthus resp Berwaldhallen, blir det annat ljud.
Sveriges Radios Symfoniorkester, som under tidigare decennier gjort sig berömd för sin spetsigare framtoning och gärna framfört nyare musik, har på senare år fallit tillbaka i senromantikens mittfåra.
Samtidigt har Radiosymfonikern den här säsongen glömt de svenska kompositörerna. Uruppföranden är sällsynta samtidigt som den samtida musiken (komponerad efter 1970) körs på sparlåga (10,3 % av orkesterns samtliga framföranden).
Många undrar, med rätta, om detta är ”hela Sveriges orkester”?; något Radiosymfonikerna gärna kallar sig.
De kvinnliga tonsättarna representeras med otroligt låga 5,26 % andel av all framförd orkestermusik.
Uppåtström för Filharmonikerna
Orkestern i det blå huset vid Hötorget må tidigare ha haft en air av instängdhet och traditionalism. Men det var ett tag sedan, och de senaste säsongsprogrammen uppvisar en bredd och variation som nog ingen annan svensk orkester mäktar med idag.
Kungl Filharmonikerna satsar friskt på festivaler, där fokus riktas mot en enskild tonsättare. Sådant ger positiva uppåtspiraler – nyare musik spelas (19,8 % av den spelade musiken).
Och de kvinnliga tonsättarna är att räkna med: innevarande säsong är 15,4 % av orkesterns framförda musik komponerad av kvinnor; mycket nära ett svenskt rekord.
