Det är numera en tradition att studenterna i dirigeringsprogrammet vid KMH i Stockholm reser till Gävle för att göra konsert tillsammans med Gävle Symfoniorkester.
Så skedde även den 10 januari 2025 när Luca Gliozzi, Carl Nilsen, Mateo Narančić och Martin Thorell (i ordning enl bilden) tog sig an ett antal verk som framfördes i Gävle konserthus.
De studerar för B Tommy Andersson, som undervisar i dirigering och orkestrering sedan hösten 2012 och är professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Det blev ett brokigt program i Gevaliasalen den här fredagskvällen, med tydlig tonvikt på den traditionella repertoaren och det sena 1800-talets verk.
För vem i dagens dirigentutbildning vill ge sig på mer samtida musik? Eller ens det sena 1900-talets verk?
Så frågan hänger i luften: är den här konsertens musik studenternas eller professorns val?
Nästan bara 1800-talsmusik
Carl Nilsen dirigerade uvertyr till Läderlappen av Johann Strauss d.y. (ett stycke operettmusik komponerat 1874).
Martin Thorell hade Wagner och Strauss på sin lott: förspelet till akt 3 av Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg (från 1868) samt Josef och Johann Strauss Pizzicato-polka (från 1869).
Mateo Narančić presenterade tre verk: Slavisk dans nr 8 av Antonín Dvorák (från 1868), Kejsarvalsen av Johann Strauss d.y. (från 1889) samt Mellanspel ur Sången av Wilhelm Stenhammar (komponerad för drygt hundra år sedan, 1920).
Luca Gliozzi dirigerade två stycken av Georges Bizet: Carmensvit 1 och Carmensvit 2 (komponerade 1875 och sammanställda postumt av Ernest Guiraud).
Det är mycket bekvämt att gömma sig bakom anonyma inlagor på en hemsida av dubiöst ursprung. Proveniensen för ”I Musiken” är dunkel — det finns ingen tydlig avsändare — och den skulle lika gärna kunna vara en illvillig fejksida. Artikeln antyder en ”glad musikamatörs” brist på insikt i hur en musikutbildning går till och läggs upp. Visst var det mycket traditionell repertoar på denna konsert. Men den här typen av musik är otroligt svårdirigerad. Kanske bland det svåraste man kan arbeta med. Det kan ju naturligtvis inte någon utan professionell kunskap veta, så det må väl ursäktas. Om man sätter dirigentutbildningen vid KMH i relation till andra dirigentutbildningar i Europa, utmärker den sig faktiskt genom att vi har ett mycket nära samarbete med kompositionsklassen och att vi i långt högre grad än andra skolor ägnar oss åt mindre känd repertoar och vår tids musik. Väldigt många centraleuropeiska utbildningar är mer eller mindre upptagna av endast Beethoven Mozart och Brahms, och saknar helt den nya musiken. Men trots allt är dirigering ett traditionsbaserat yrke och man måste klara av att dirigera all typ av musik. Det förväntas när man ska ut i yrkeslivet. Det finns en första gång för allt för den enskilda dirigenten och även om den anonyma artikelförfattaren har hört denna musik många gånger och uppfattar den som traditionell, så är det en repertoar som faktiskt inte är så ofta förekommande längre. De unga dirigenterna får sina första erfarenheter av stilen och dess krav vid denna produktion. En oläst bok är alltid en ny bok. Just den här produktionen fokuserade på rubato (om den anonyma skribenten i fråga inte vet vad detta är, rekommenderar jag följande artikel https://en.wikipedia.org/wiki/Tempo_rubato ), samt svåra tempoövergångar och snabbt skiftande karaktärsskiften av ett slag som är väldigt specifikt för den valda repertoaren. Om man inte har studerat dessa specifika problem, skulle man inte klara av att dirigera en ”vanlig” populärkonsert, vilket ofta är det första jobb man får som ung dirigent. Då spelar det ingen roll hur många svåra nya stycken man har dirigerat. Vi gör under utbildningen ganska många projekt med olika orkestrar och fokuset ligger på olika typer av repertoar. Både traditionell och nyskapande. Under utbildningen som helhet får studenterna en stor bredd med en stark betoning på vår tids musik. Men man kan inte få med allt detta i en konsert. Och alla studenterna måste ju få arbeta med samma problematik vid samma tillfälle, det är då man får en stark synergieffekt av inlärningen. Man kan inte lägga samma förväntningar på mångfald och modernitet på en utbildning som man kan på en konsertinstitution som helhet. Man måste kunna krypa innan man kan springa och man måste behärska det traditionella innan man kan fokusera på det nyskapande. Tänk en läkarstudent som ”hoppar över” grunderna i anatomi och medicin och bara håller på med experimentella metoder. Vill man ha en sådan läkare på vårdcentralen? Eller en arkitekturstudent som ignorerar hållfasthetslära och materialkunskap och direkt börjar rita broar åt trafikverket. Vågar vi kära över en sådan bro? Det skulle vi inte acceptera. Denna konserts repertoar är motsvarigheten till anatomiska studier av det sena 1800-talets interpretationsproblematik. För övrigt kan jag säga att den tredje av de fyra bilderna som figurerar i samband med artikeln föreställer någon person som jag inte alls känner till. Det är i alla fall inte Mateo Narančić.
Tack för din kommentar. Du vet förmodligen vad du håller på med (till skillnad från oss andra).
Musiktermen ’rubato’ är alls icke obekant. Men att detta skulle vara fokus för Gävle-konserten framgick inte av någon förhandsinformation.
Att beteckna iMusiken som ’en hemsida av dubiöst ursprung’ med ’anonyma inlagor’ och med ’dunkel proveniens’ blottar en överraskande okunnighet. Om upphovsman/avsändare och drivkrafter finns att läsa om på webbplatsen, liksom på iMusikens Facebooksida.
iMusiken är den enda sajten i Sverige som dagligen uppmärksammar konstmusiken (liksom jazz och folkmusik/samtida traditionsmusik) – och har så gjort sedan 2016. Käpphästar är repertoar (med årliga genomgångar av de svenska orkestrarnas säsongsprogram), unga musiker/sångare, samtida musik, kvinnliga tonsättare, musik och klimat.
Bästa hälsningen,
Per-Åke Byström, iMusiken.se
PS. Den först publicerade bilden visade en dirigerande Mateo Narančić. Nu korrigerat med hans namne på KMH. Beklagar okunnigheten och förväxlingen.