Ska blåsmusiken bara finnas i arkiven?

Noomi Hedlund har arbetat som konstnärlig ledare, vd/producent, marknadsföringsansvarig och konsult för bl a Luleå tekniska universitet/Musikhögskolan i Piteå, Festspelen i Piteå, Dalhalla Opera och Region Norrbotten.

Idag är hon egenföretagare i kulturbranschen med företaget On a Boat Production, som bl a är agent för artister och producent, projektledare och moderator inom olika organisationer.

Vid Rikstinget för västerländsk konstmusik den 23 mars 2021 i Kungl Musikhögskolan, Stockholm, höll hon dels ett anförande, dels modererade hon ett panelsamtal med samtliga politiska partiers ledamöter i Kulturutskottet.

Här delar vi Noomi Hedlunds anförande. Läs!

Jag har blivit ombedd att tala om BLÅSMUSIKENS FRAMTID, men låt mig först backa bandet lite, och berätta något om vad som har skrivits och sagts om just blåsmusikens varande i svensk media de senaste 20 åren.

Sveriges Radio, 2003
– Det minskade intresset för att spela blåsinstrument har gjort att landets blås- och symfoniorkestrar står inför en stor kris. Eftersom så få börjar spela instrumenten befarar man att det om några år inte kommer att finnas tillräckligt med kunniga musiker för att orkestrarna ska kunna fortsätta.

Svenska Dagbladet, 2005
– Musikerbrist hotar Sveriges orkestrar. De senaste tio åren har ansökningarna till musikhögskolorna minskat och ett 20-tal orkestrar har lagt ner på grund av för få musiker. Intresset för just blåsmusik har minskat kraftigt de senaste åren. Antalet sökande blåsmusiker till Kungliga Musikhögskolan har minskat med över 30 procent de senaste tio åren. Antalet ungdomar som spelar blåsinstrument på kulturskolan minskat med 30-55 procent de senaste 15 åren.

Sveriges Radio, 2008
– Intresset för trumpet, trombon och tuba har de senaste åren minskat markant. Orkestrarna blir mindre och mindre och får till slut lägga ner, musikplutonen har svårt att få tag på musiker och musikhögskolorna har svårt att hitta bleckblåsare.

SVT, 2015
– Svenska orkestrar rekryterar allt färre svenska musiker. Enligt Magnus Eriksson från Sveriges Orkesterförbund beror den försämrade återväxten på klassiskt skolade musiker, att utbudet har minskat.
– Som all annan utbildning eller idrott måste du ha en bred bas. Har du inte det, får du i regel inte samma spets.

SVT, 2019
– Allt färre och färre är intresserade av att spela klassiska instrument som oboe och fagott. Under de senaste åren har den svenska blåsmusiken brottats med ett dalande intresse.

Och nu är vi framme vid Dagens Nyheter, 2021
– Det råder stora problem med nyrekryteringen av blåsmusiker för landets fritidsmusicerande orkestrar. Störst är bristen på oboister och fagottister. Bland de tillfrågade som har eller vill ha instrumenten i sin orkester svarar hundra procent att dessa två är särskilt svårrekryterade.

Enligt undersökningen går det att se att situationen förvärrats vad gäller nyrekrytering, trots att problemet existerat i flera år. Den främsta anledningen anses vara en minskad eller helt inställd verksamhet vid lokala kultur- och musikskolor. Orkestrarna själva anser att detta beror på ett flertal faktorer, som ekonomi, politiskt ointresse eller bristande synlighet för orkesterinstrument.

Undersökningen som DN refererar till i artikeln från februari innevarande år, genomfördes på initiativ av blåsarsymfonikerna i slutet av förra året. Tillsammans med Nätverket för professionell blåsmusik i Sverige, och i samverkan med Riksförbundet unga musikanter, Sveriges orkesterförbund och Kulturskolerådet kände vi att vi behövde få en uppdaterad bild av hur läget faktiskt ser ur. Och som ni hör så är det tyvärr ingen munter bild som målas upp.

Som ni har anat i min framställning av tidigare pressklipp, så är återväxten av blåsmusiker dock en utmaning som har funnits en längre tid, men som verkar ha förvärrats under 2000-talet. Både professionella orkestrar, amatörorkestrar, musikhögskolor, kulturskolerådet och musik- och kulturskolor har under en lång tid luftat sin oro över vart utvecklingen är på väg. De har målat en samstämmig bild av hur det ser ut med rekrytering, återväxt, synlighet, engagemang, ekonomi och brist på samordning. De har också efterfrågat hjälp med detta under många år, men ytterst lite har hänt på området, utöver de initiativ som de själva – inte minst gräsrötterna/musiklärarna – har initierat.

Det kan vara lätt att förledas att tro att detta endast är en intern fråga, något som bara berör blåsorkestrarna själva. Men den som till äventyrs inte är intresserad av blåsorkestrarnas överlevnad, kanske ändå bryr sig om överlevnaden av symfoniorkestrarna, sinfoniettorna och kammarorkestrarna. Eller för all del filmmusiken, TV-spelsmusiken, musiken i din favorit-TV-serie. Musiken i På Spåret, i Gokväll. Musiken på restauranger, caféer, och gym. The Soundtrack of our lives. Och bortom detta finns givetvis något ännu större. Något ännu vackrare, men mer ogripbart. Något om att vi är skapande människor.

Sverige är ett stort land, där det finns olika förutsättningar för att börja, och fortsätta, spela ett blåsinstrument beroende på vilken stad man bor i, men också beroende på vilken bakgrund man har. Det är mycket mer sannolikt att du börjar spela ett instrument om dina föräldrar gör det, eller om du kommer från en socioekonomiskt trygg bakgrund. Ojämlikheten i detta är markant.

Blåsmusiken ingår i berättelsen om Sverige. Och nej, jag syftar inte på något etniskt svenskt, någon slumrande folksjäl, utan på att blåsmusiken en gång i tiden fanns överallt. I kyrkor, skolor, föreningsliv, idrottsrörelse, folkrörelse, nykterhetsrörelse. I form av brunnskapell, brassextetterna, orkesterföreningar och marschorkestrar, i former där de flesta – oavsett samhällsskikt – kunde hitta en plats.

Till skillnad från många andra kulturarv, som tavlor, nationalparker, skulpturer, byggnader och böcker kan man inte bara arkivera det klingande musikarvet. Det måste få klinga, för att leva.
I nutid ser bilden helt annorlunda ut. Brunnskapellen och brassextetterna är närmsta utdöda. För 50 år sedan fanns det över trettio orkestrar i Sverige som var professionella blåsensembler. Idag finns det bara nio.

Göteborg Wind Orchestra, som varit verksamma sedan 1905, kämpar förtvivlat på ruinens brant för att helt undvika nedläggning.

Norrbottensmusiken, som bland annat driver Norrbotten Big Band, har precis fått besked om att regionledningen avser dra in 20 procent av personalstyrkan.

Vi måste börja se blåsmusiken som konstform och som en viktig del av Sveriges kulturliv. Vi måste få möjlighet och medel att ta ansvar för sambanden mellan både utbildning och utövande på alla tre samhällsnivåer – kommunalt, regionalt och nationellt – formulera en politik för hur vi gemensamt säkrar att den levande musiken klingar även för, och av, kommande generationer! Om inget görs nu riskerar vi att gå ett allt tystare, gråare och mer och mer digitalt samhälle till mötes där somliga blåsinstrument bara finns kvar i arkiv från en svunnen tid.

Till sist vill jag avrunda med några ord som för mig beskriver det högre målet med kultur, kulturpolitik, och faktiskt all politik. Orden yttrades av Ernst Wigforss, som var Sveriges finansminister under två perioder på 1920-, 30- och 40-talet:

– Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet