Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson har idag en ytterst angelägen text i sin tidning, med rubriken ”Viruset klädde av vårt ojämlika samhälle”.
Hon gör en bred översikt av det Sverige som icke längre är (annat än som en ’favoritsaga’ med statsindividualistisk styrning).
– Pandemin gjorde att ljuset föll kallt och hårt på vårt samhälles brister. Det gick inte att värja sig längre, skriver Karin Pettersson bland annat.
Förtvivlade kulturarbetare
I slutet av sin kulturkrönika skriver hon:
– Det är självklart att samhället stänger ner och anpassas under en pandemi. Men i Sverige gick flygen med fulla kabiner, restauranger stod öppna och köpcenter var fulla medan teatrarna tvingades stänga. Ingen brydde sig, förutom förtvivlade kulturarbetare. Det är ingen slump. Kulturen betraktas som ett särintresse bland andra, till och med mindre värd än de flesta andra verksamheter. Den verkar inte bära någon särskild mening. Den finns till för att konsumeras, för att underhålla oss.
Förakt för äldre – och för kulturen
– Detta år har jag för första gången på nära håll följt kulturbranschens utsatthet, som blivit tydlig under pandemin. Det är ingen vacker syn. Kulturen – liksom äldreomsorgen – är underfinansierad och bortglömd. Den betraktas inte som en verksamhet som bidrar, utan som en lyxig guldkant i samhällsmarginalen.
– Jag tänker att föraktet för de äldre och för kulturen är symptom på samma sjuka. Det finns ett självbedrägeri i centrum av det svenska samhällsbygget. En hårdhet, en kall individualism upphöjd till system. Ett förminskande av människan till något litet och platt. Konsument, producent. Går det inte att mäta i produktivitet så finns det inte.
Ohållbart
Fler kriser väntar, för vårt sätt att leva fungerar inte. Det är inte ekologiskt hållbart, eller socialt.
// …radikala svar behövs om hur ett samhälle skulle kunna se ut som ser människan som större än sitt värde på en marknad.
För att nå dit behövs berättelser om vilka vi är och skulle kunna vara. Det behövs kreativitet och fantasi, beskrivningar av utopier och skräckscenarier som får oss att känna. Det behövs idéer om vad en människa är och vad hon kan växa till, och dessa måste stå i dialog med den politik som nu känns så förtvivlat stum och otillräcklig.
Jag menar inte att reducera kulturen till något instrumentellt, ett verktyg som ska ta oss igenom nästa kris. Men jag vet att den behövs mer än någonsin, och att dagens självupptagna, kortsynta samhällsbygge inte kommer att räcka till.
