Skådespelaren Gunn Wållgren (född 1913, död 1983) har lämnat många minnen till eftervärlden, från scen och från film. Där finns också en minnesfond, som årligen delar ut stipendier till en från Kungl Operan, en från Kungl Dramaten – till ”konstnärligt förtjänta dramatiska och lyriska artister”, som det heter.
Idag delades dessa stipendier ut på Kungliga Musikaliska akademin. Årets stipendiat från Operan är Katarina Dalayman och från Dramaten Rebecka Hemse.
Katarina Dalayman, sopran och hovsångerska, är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm och debuterade som Sieglinde i Operahögskolans uppsättning av Wagners Valkyrian på Kungliga Operan 1991 och senare samma år som Sonia i Dominick Argentos The Aspern Papers. Nästa roll på Kungliga Operan är som Klytämnestra i Elektra.
Motivering:
Med en magiskt vacker röst gestaltar Katarina Dalayman de mest skilda kvinnogestalter med en totalt naken ärlighet.
I stället för att spela rollen ÄR hon rollen. Hennes gestik kan vara minimalistisk och kräver samtidigt åskådarens totala fokus.
Ett ögonkast kan övergå i en explosion av emotioner som visar hennes egen totala upplevelse av en musikalisk fras eller ett ord i en text.
Hennes rika klang ger en palett av färger och nyanser som omfamnar och drabbar lyssnaren.
Rebecka Hemse tillhör Dramatens fasta ensemble och några timmar efter mottagandet har hon premiär i Mattias Anderssons Uppenbarelsen. För inte så längesedan medverkade hon i Sara Stridsbergs Beckomberga och Shakespeares Rickard III. Om ett par veckor har hon nypremiär på Ingmar Bergmans Den goda viljan. Sedan dröjer det inte länge förrän hon repeterar Ibsens Peer Gynt med Michael Thalheimer.
Rebecka Hemse debuterade på Dramaten 2004 i Riddartornet av Stagnelius.
Motivering:
Sådant är ett skådespelarliv – många olika ord och berättelser slår ner i kropp och röst, och nya världar skapas. Kanske var det därför som hon så tidigt i livet, och så bestämt, valde teatern – för att orden på scenen är portar som öppnas till andra världar. Skådespelarens roll träder över en osynlig tröskel och rummet förvandlas.
Må det vara samtida dramatik eller klassiker – den första repliken sägs alltid för allra första gången. Masja i Måsen, Marie i Woyzeck, Ofelia i Hamlet, Lady Anne i Rikard III, Dottern och Agnes i Drömspelet – hos Rebecka Hemse får rollerna urpremiär på nytt. Lika sköra som starka, på en gång ögonblickliga och överlevande.
Hennes rollgestalter verkar födas i stunden och samtidigt ha ett tusenårigt minne. Hon visar att människolivet har tre synonymer: motstridighet, klyvnad, ambivalens. Teaterscenen är för henne både lycka och livsfara, med en gränslöshet lika paradisisk som infernalisk.
Hon har ett hypervaket sinne både för verklighetens drömartade skrymslen och för fantasins chockerande realitet. Hon låter sina roller vara vidöppna för publikens inlevelse och bevarar själv en ytterst professionell integritet. Hon är snabb – så blixtsnabb som en skådespelare kan vara endast om hon samtidigt har ett stycke bergfast järnmalm i någon av hjärnans vindlingar. Hon har förmågan att spela på en nålspets – så att vi erfar att det djupaste och viktigaste i oss har den högsta fallhöjden.
Hon tycks som skådespelare född med en nyfiken häpenhet över våra vanor och seder – allt det som har vuxit sig fast och blivit en andra natur. Med en vänlig främmandeblick ser hon på oss att vi egentligen är konstigt onaturliga. Som om det i hennes blick finns ett gram av ett okänt grundämne från en visare planet.
Rebecka Hemse har en svängradie som sommarens fjärilar – nyss var hon här, nu är hon där. Kände publiken ett hastigt vinddrag? Det var en vinge.
2017 års mottagare har utsetts av minnesfondens styrelse: teaterchef Eirik Stubø, Dramaten, operachef Birgitta Svendén, Kungliga Operan, ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist, Kungliga Musikaliska akademien samt överintendenten Jan Lindman, Kungliga Slottet.
Foto, överst: Max Låke
