I sann iMusiken-anda har ett inlägg på Expressens kultursida publicerats av kompositören Jonas Valfridsson. Han har, som iMusikens läsare genom åren noterat, fastnat för hur en svensk, skattefinansierad orkester uppträder när man ger sig ut på turné i Europa: den här gången till Spanien.
Artikeln på Expressen Kultur
Sveriges Radios Symfoniorkester med sin chefsdirigent Daniel Harding är på turné i Spanien. Tonsättaren Jonas Valfridsson ifrågasätter epitetet musikambassadörer när de inte har ett enda svenskt verk på repertoaren.
Jag ser i flödet att Sverige tydligen spelade i Spanien i går. Det visste jag inte så jag klickar upp inlägget. Japp, 2 – 0 till Tyskland, det kunde man ju ana. Hade vi bara petat in Karin Rehnqvist hade det blivit 2 – 1 åtminstone, men Johannes Brahms dominerade i hela 91 minuter. Inte ens på tilläggstid fanns det tid till att riva av ”Vallflickans dans” av Hugo Alfvén.
När Sveriges Radios symfoniorkester åker på turné i Europa så är det inte för att sprida svensk musik, den saken står klar. Redan 2018 noterade bloggen imusiken att programmet bara innehöll ett enda verk av en svensk tonsättare, Allan Petterssons symfoniska svit. Efter att turnélivet kommit i gång igen efter coviduppehåll så har tyvärr även Petterssons verk utgått, och Sveriges Radios symfoniorkester har nu noll svenska verk med sig i bagaget när ”musikens ambassadörer skapar uppmärksamhet kring svenskt musikliv” som de själva formulerar det.
Så vilket djärvt och spännande programval passar svenska musiklivets ambassadörer på att presentera för katalanerna? Brahms, enbart Brahms. Först andra symfonin och efter paus fjärde symfonin. Inte ens en liten kort svensk konsertöppnare kunde man peta in. Vidare på turnén framförs Brahms första och tredje symfoni. 100 procent Tyskland, 100 procent män, 100 procent avlidna.
Vad ska de spanska musikkritikerna dra för slutsatser om svenskt musikliv, att vi har basic musiksmak eller bara brist på svenska verk? Att vi gillar att smöra för Tyskland?
Nu kanske någon invänder att kvalitet ska avgöra programval, inte tonsättarens nationalitet. Absolut så, men då måste man ha i åtanke att konstmusiken i mångt och mycket är en nekrokrati där döden är något av en kvalitetsstämpel i sig.
En av de absolut viktigaste estetiska kriterierna att ta hänsyn till när säsongens konsertprogram utformas är att veta vilka jubilarerna är. Är det 200 år sen X dog? Kanske 150 år sen Y föddes? 100 år sen verk Z hade premiär och så vidare. Googla nu när Brahms avled och polletten kommer trilla ner. Japp, det är 125 år sedan. Programlägg alltså Brahms och komplettera med verk gästande solister och dirigenter vill spela och så var säsongen nästan fylld. Upprepa samma procedur nästa år.
Jag tänker mig ett hypotetiskt framtidsscenario där en allians högerpartier fått majoritet och snabbt märker att de är eniga om drakoniska effektiviseringskrav för kultur i allmänhet och public service i synnerhet. Den nytillträdde kulturministern beger sig till Sveriges radio för att höra sig för vad fan han får för pengarna. En skattefinansierad orkester, ingår det verkligen i kärnuppdraget? Stockholm har ju redan Kungliga filharmonikerna och därtill Hovkapellet på operan. Är det nödvändigt att flyga ner till Spanien och bara spela Brahms i en vecka? Vem ska presentera svenska verk för resten av Europa om inte den orkestern där svenskarna står för fiolerna?
Det finns goda argument till Sveriges Radios Symfoniorkesters försvar att svara min imaginära kulturminister, men turnén i Spanien 2022 kommer inte vara ett av dem.
Jonas Valfridsson är tonsättare och skribent på Expressens kultursida. Först publicerat den 13 maj 2022.
Bilden: Sveriges Radios Symfoniorkester repeterar i Palau de la Musica Catalana, Barcelona. Foto: Henrik Nilsson.
