I den norska tv-serien Lykkelandet (Lyckolandet som just nu finns med sin andra säsong på Svt Play) skildras hur den lilla staden Stavanger på slutet av 1960-talet går från stilla bönehusstad till Norges oljehuvudstad.
Den tidens Stavanger påminner ganska mycket om vilken småländsk större ort som helst från samma tid. From- och frikyrkligheten är synnerligen dominerande.
Tv-serien ger prov på på samtidens frikyrkomusik, läs: pingströrelsens och Maranata-rörelsernas musikaliska preferenser.
NRK (norska public service-bolaget) har den senaste tiden plockat upp en del av dessa stämningar i sina radioprogram. Sångaren/artisten Göran Fristorps inspelningar förekommer till och från (Fristorp är stor i Norge sedan decennier tillbaka).
Det påminner oss om skivan Göran Fristorp sjunger Fröding (Sonet), med tonsatta Fröding-dikter av nyligen bortgångne Leif Strand. Här finns Gustaf Frödings dikt I bönhuset. En lika originell som kongenial musikalisk framställning av stämningarna i ett kapell, signerat Leif Strand.
Notera att detta är en 45 år gammal skivproduktion, dvs från 1977. Notera även slagverkaren Egil Johansens vältajmade och stilenliga röstinslag.
I bönhuset
O, dyre vänner, syndens lön är döden,
hans synd var stor och bön är starkt av nöden,
vår arme unge broder Andersson
har blivit världens barn och fallit från.
O, vi arme syndens trälar,
Herre, hjälp våra fattiga själar!
“Han var begåvad rikt med nåd från ovan,
vår unge Barnabas, och han hade gåvan
att tolka ordet mer än någon präst
och väckte många själar, kvinnor mest.
Och han var ljuvlig som Josef var
och frestades som han hos Potifar,
o, ynglingar, I gån på farlig mark!
Dock trodde vi att Andersson var stark
och kämpade mot djävulen och vann
– men djävulen var starkare än han!
O, Ichabod, o, Ichabod,
synden rasar i kött och blod!
“Vi gifte honom med en äldre änka,
en stadgad människa, som kunde skänka
den unge mannen skydd mot satans garn
och köttets lockelser bland världens barn.
Hon var en stilla, djupt allvarlig kvinna,
en from och vaksam ljuvlig vaktarinna,
som stod på post i varje ögonblick
och följde Andersson, evart han gick.
Men mänsklig visdom är fåfänglighet,
ty som församlingen väl redan vet,
så rymde broder Andersson i natt
med Fia Bergman till Amerikat!”
O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!
Ur Nya dikter, 1894
