Man skulle kunna tro att den jämställda repertoaren balanserades när en orkester väljer att under en säsong ha en kvinnlig hustonsättare; så som t ex fallet blir när Västerås Sinfonietta vartannat år utser en kvinnlig tonsättare som ’composer in residence’.
Men det gäller inte för Helsingborgs Symfoniorkester säsongen 2018-19. Stolt har man marknadsfört Emmy Lindström som husets tonsättare – att i 21 orkestrala inlägg kommentera Arnold Schöbergs Pierrot lunaire (från 1912); ett sätt att ta sig an spelåret med nya grepp, enligt konserthusledningen.
Det ser mycket ut på papperet. Men i verkligheten ger det dessvärre samma magra utfall som i de flesta svenska orkestrars säsongsprogram.
Kvinnligt mindre än 5 %
Bara 4,9 % av den framförda musiken är komponerad av kvinnliga tonsättare. För även i Helsingborgs konserthus är det kompositörer som Johannes Brahms, Antonin Dvorák, Jean Sibelius, Dmitrij Sjostakovitj, Ludwig van Beethoven m fl som härskar.
Var är de svenska verken?
Och som på andra ställen får den svenska musiken stryka på foten. Blygsamma 9,2 % av den spelade musiken är av svenska kompositörer, inklusive Emmy Lindströms verk. Två framföranden av Wilhelm Stenhammars Serenad samt ett Traumreise av Franz Berwald/Rolf Martinsson lyfter siffrorna.
Som jämförelse hinner Kungl Filharmonikerna under samma säsong spela dubbelt så mycket svensk musik, medan Sveriges Radios Symfoniorkester endast mäktar med 4 %.
Bilden överst: Helsingborgs konserthus från 1932, ritat av Sven Markelius. Foto: studio-e
