Skog av ljud intar Scenkonstmuseet

Ett instrument, en orkester, en komposition, en ljusinstallation, ett konstverk. Ett ställe där man får uppleva musik genom att känna, se, höra och spela själv.

Ljudskogen är namnet på ett nytt, stort rum på Scenkonstmuseet i Stockholm. Museet har i samarbete med forskare vid KTH och tonsättaren Maria W Horn (till höger) har skapat ett rum med vibrerande plattor, spelbara strängar från golv till tak och föränderliga ljusinstallationer.

 

Lördagen den 29 april öppnar en kompletterande och betydande del i Scenkonstmuseets huvudutställning På Scen. Ett team av forskare vid KTH har byggt själva mjukvaran, fått de komplexa delarna att kommunicera med varandra och skapat förutsättningarna för besökarens interaktion med instrumentet. Ljudskogen är användbar och upptäckbar för alla, oavsett ålder, funktion eller förkunskaper.

– De flesta har sett en sträng och vet att man kan knäppa på den. När du gör det kommer signaler in till datorn, som kan styra ljudet och ljuset i strängarna, vibrationerna i golvet och ljudet i taket. En ny ton genereras och nya klanger skapas i stunden då de innehåller olika slumpfaktorer, förklarar Roberto Bresin, professor vid KTH, Medieteknik & IxD (MID). Koncept- och mjukvaruutveckling står Ludvig Elblaus för; även aktuell i installationen Himmelsk mekatronik i Berwaldhallen.

 

Instrumentet spelar med sig själv

I rummet ljuder en komposition av Maria W Horn som vid interaktion förändrar sig ton- och klangmässigt, men också ljusmässigt.

– Man kan se på det som en komposition, men jag ser det som ett instrument. Ljudskogen låter även när ingen interagerar med den, harmoniken fryser och tonerna i femklangen modulerar långsamt med varandra. Jag gillar tanken på att instrumentet spelar med sig själv även när ingen är i rummet för att lyssna, säger Maria.

 

Förutom att besökare kan uppleva Ljudskogen på Scenkonstmuseet är den samtidigt föremål för forskning på KTH, där den finns som enklare prototyp för studenter och forskare i tre år framöver. KTH vill utveckla användandet och till exempel testa nya sätt att påverka strängarna samt bjuda in andra att komponera för instrumentet. Studier kommer att utföras på museet för att dokumentera hur besökarna interagerar.

– Grundtanken med vårt initierade samarbete med KTH är att forskningsresultat och museibesökare ska kunna mötas i större skala. Högskolor har know-how och spetskompetenser som museer vanligtvis saknar, medan museer har publika rum och besökare som högskolorna inte har. Det blir en synergieffekt, säger David Berner, projektledare vid Scenkonstmuseet.

 

Ludvig Elblaus, Emma Frid, Roberto Bresin.

Konceptdesign, projektkoordinering: Roberto Bresin
Design av haptiskt* golv: Emma Frid
Koncept- och mjukvaruutveckling: Ludvig Elblaus
Kompositör och ljusdesign: Maria W Horn
Ljuskoncept: Federico Favero
Formgivning: Sahara Widoff och Alexandra Denton

*Ordet haptik kommer från grekiskan, att vidröra

 

Foto: Jonas André

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.